Lillehammer hade sökt spelen 1992 men då fått stryk av bland annat Falun. När man röstade om spelen 1988 i Seoul fick Lillehammer revansch i alla bemärkelser.
IOK hade nu bestämt att vinterspelen skulle separeras från sommarspelen. Det ansågs lite väl tufft att ur många synpunkter arrangera både sommar- och vinterspel samma år. Inte minst ekonomiska intressen spelade naturligtvis en stor roll.
Nu kunde man hålla den olympiska lågan tänd i princip under en hel olympiad.
Fyra städer sökte spelen. Förutom Lillehammer var det Östersund, Anchorage och Sofia. Sofia försvann i den första omgången medan Anchorage försvann i den andra röstomgången. Intressant är att i den andra röstomgången fick Östersund 33 röster, Lillehammer 30 och Anchorage 22.
Inför finalomgången var frågan var skulle Anchorage 22 röster hamna? Här var det Lillehammer som drog det längsta strået och tog 15 av Anchorages röster vilket gjorde att Lillehammer fick 45 röster mot Östersund 39. En ledamot avstod från att rösta. I efterhand är det många som sagt att det här var Sveriges stora chans att få ett vinterspel.
Att Östersund skulle få spelen inom en snar framtid ansåg de flesta vara en utopi med tanke på närheten till just Lillehammer. Men Sverige fick ändå vara med på ett hörn i OS-förberedelserna och det var i samband med den olympiska eldens resa till Lillehammer.
På vägen från Olympia mellanlandade elden i Stockholm. Den kom då med Juha Mieto från Helsingfors.
I Stockholm fanns många legendariska svenska olympier för att föra den från Arlanda till Olympiastadion där den brann under en helg innan Gunde Svan lämnade över elden i Oslo till kronprins Håkon.
Många hade synpunkter på hur en så liten ort som Lillehammer skulle klara av ett så stort arrangemang som ett olympiskt vinterspel. Det mesta klaffade. Alltifrån transporter till inkvartering och utspisning av alla åskådarna som kom i tusentals från hela Norge.
Sportsligt skulle det här bli Norges spel. En föraning hade vi ju fått redan i Albertville då storsatsningen redan börjat betala sig i många medaljer.
Internationellt tilldrog sig "såpoperan" i damernas konståkning mellan Tonya Harding och Nancy Karrington det största intresset. Här fanns det dramatik i övermått och media missade inte en enda liten detalj!
För svensk del blev detta OS på "nästan" hemmaplan nära nog en upprepning av de närmast föregående.
Sverige ställde upp med 88 deltagare (68 herrar och 20 damer) från tio idrotter. 84 av de aktiva startade och fyra var reserver.
Totalt tog svenskarna tre medaljer (två guld och ett silver). Gulden togs av Pernilla Wiberg och Tre Kronor, och ett silver genom Marie Lindgren freestyle-hopp. De svenska längdskidåkarna höll sig på behörigt avstånd från prispallen.
Spelen i Lillehammer invigdes lördag den tolfte februari. Allt gick i verklig norsk stil. En färgsprakande invigning i Lysgårdsbacken uppbromsningsplan. De 40 000 åskådarna, de flesta norska, kunde med all rätt känna sig stolta över invigningen. Den var norsk och höll sig på en nordisk nivå utan alltför stora utsvävningar.