Den spänstige stockholmaren var med sin fighting spirit en stor svensk idrottsidol. Han var särskilt stark i landskampssammanhang, där ”Sten- Pelle” med sina segrar och pådrivaregenskaper gav massor av energi till laget.
Petterssons erkänt fina finish hjälpte honom till bronset på korta häcken i Paris 1924. Där pressade han sig förbi lagkompisen Carl-Axel Christiernsson samtidigt som amerikanen Anderson föll på nionde häcken. När sedan ytterligare en amerikan, Guthrie, diskades på grund av den dåvarande regeln om fällda häckar, var Pettersson hastigt och lustigt trea. 1925 blev ett stort år för Pettersson, som i Paris i oktober satte världsrekord på långa häcken (53,8), vann fem individuella SM (plus två i stafett) och blev förste mottagare av Svenska Dagbladets guldmedalj. 1927 var det dags för ännu en höjdpunkt i karriären. Världsrekord även på korta häcken. Den här gången på Stadion. Tiden: 14,8. ”Sten-Pelle” är fortfarande den ende som varit världsrekordman både på kort och lång häck.
Med dessa meriter i ryggen var det inte märkligt att Pettersson var ett stort svenskt medaljhopp i Amsterdam 1928. Men hans 15,0 räckte inte ens till final på korta häcken. På den långa fattades två tiondelar fram till bronsmannen Morgan Taylor, USA. Guld till den framtida presidenten i IAAF, engelske lorden David Burghley.
Sten Pettersson är en av de stora i friidrotts-SM:s historia med inte mindre än 22 individuella guld: 100 meter 1925 och 26; 200 meter 1925, 27 och 28; 400 meter 1928; 110 meter häck 1923–26, 1930 och 33; 400 meter häck 1923 och 1925–30; stående höjdhopp 1923–25.
Efter friidrottskarriären blev ”Sten-Pelle” bowlare av svensk elitklass, till och med landslagsman; han satte ett svenskt rekord i två serier (521 poäng) och tog SM-guld både i lag (KK Strike, 5-manna 1941 och 4- manna 1942) och individuellt (1942).
KÄLLA: Olympiaboken