Helt överraskande blev Lundström hela Sveriges ”Guld-Martin” efter de två gulden i S:t Moritz. Sverige vann stafetten med en marginal på 8.58 före Finland och Martin som körde slutsträckan hade så god tid på sig att han stannade och vallade om i det svåra föret. Det första guldet, tre dagar tidigare, tog han i ren ilska sedan han blivit placerad som förste svensk i loppet. Guldet var ju vikt för ”Mora-Nisse”, Nils Östensson eller Nisse Täpp. Men det blev den lille timmerhuggarsonen som tog hem spelet med över 30 sekunder före Östensson.
Det såg länge ut att inte ut att bli någon riktig karriär för honom. All träning skötte han hemma på gården och 1939, som 21-åring, drabbades han av TBC och fick ligga på sanatorium sex månader i Sollefteå. Han gjorde dock SM-debut 1941 men det var först 1946, då han gick över till IFK Umeå, som de stora framgångarna kom i skidspåret. 1948 blev Martins stora, bland annat detroniserade han skidkungen ”Mora-Nisse” Karlsson och vann 18 km i Holmenkollen. Hans främsta lopp efter guldåret 1948 var tredjesträckan vid VM-stafetten 1950 då han grundlade svenska segern. Totalt vann han tre individuella SM-guld och ytterligare tre i stafett.
På äldre dagar vann han även en rad VM-guld för veteraner och som pensionär åkte han faktiskt snabbare än i guldloppet 1948.
Efter karriären blev han lokalpolitiker, han satt med i både kommunalfullmäktige i Umeå och Västerbottens Landsting, där han drev frågor om idrott och fritid. Med tiden öppnade han en kombinerad jakt och sportaffär (Martins Vapen & Sport) i Umeå, samt var även ordförande i IFK Umeås huvudstyrelse under 17 år.
KÄLLA: Olympiaboken