Frågan är om den alpina skidvärlden någon mer gång kommer att få uppleva något i stil med en Ingemar Stenmark. 86 segrar i Världscupen, 15 raka i storslalom (inklusive OS-guldet) och sju år i rad segrare i slalomcupen är tre exempel på rekord som verkar oslagbara...
Men hans största enskilda triumf kom på den olympiska arenan i Lake Placid i februari 1980. Ingemar hade varit med redan i OS 1976, där han dock fått nöja sig med brons i storslalom (i slalom körde han ur i andra åket). Med facit i hand visade det sig att det svenska laget hade OS-laddat på ett alltför tufft underlag. Ingemar tappade lite i självförtroende, då han dagarna före OS tränade på ”blankis” – vilket inte passade hans Elan-skidor. Följden blev att Ingemar efter bara några portar av OS-storslalomen blev osäker och till slut närmast handlingsförlamad. Han körde visserligen upp sig till brons i andra åket, men var så besviken att det även förstörde för slalomen, där han föll bort i en förtvivlad forcering. Inför Lake Placid hade han lärt sig av läxan, uppladdningen var tvungen att ske på identiskt underlag. Tack vare tränaren Torgny Svenssons fina kontakter i USA fick det svenska laget möjligheten att ladda i Killington, bara några timmars bilfärd från OS-staden. Där fick man idealiska förutsättningar, avskilda pister som var perfekt preparerade med samma konstsnö som i Lake Placid. Ingemar hittade formen snabbt och på den sista presskonferensen före tävlingarna var den tystlåtne väldigt segerviss.
Storslalom var först på hans program, det var den disciplin som Ingemar då behärskade till fullo. Han var obesegrad sedan den 6 mars 1978 och hade 14 raka segrar. I första åket såg allt programenligt ut fram till tre portar från mål, då Stenmark fick ett slag under skidan och var ytterst nära att falla. Intermezzot kostade cirka en sekund och han låg bara trea inför andra åket, distanserad med 32 hundradelar av Andreas Wenzel. OS-storslalomen gick på den tiden över två dagar, vilket gav Ingemar behövlig tid att studera misstagen han hade gjort. Problemet var att stålkanterna bitit för bra, så till dag två var detta korrigerat och han vann det andra åket i utklassningsstil och totalt med 75 hundradelar.
Efter det första guldet fick Stenmark två dagars behövlig vila. Första slalomåket var stakat av den svenske tränaren Torgny Svensson, men det gav inte någon direkt fördel. Hemmaåkaren Phil Mahre fick på ett nästan felfritt åk och ledde med 58 hundradelar över svensken. I andra åket fick världen återigen bevis på att Ingemar var bäst när det gällde. Han startade i ett ursinnigt tempo och med perfekt balans och teknik dansade han genom de 60 portarna på 50,37. Phil Mahre däremot stod inte pall för hemmatrycket, ett par vida svängar under åket kostade mycket tid, och han var i andra åket hela 1,08 efter Ingemar. Därmed var ”Stenis” andra OS-guld ett faktum.
Det kom inte att bli några fler OS-guld för den tystlåtne norrlänningen, 1984 i Sarajevo fick han startförbud på grund av de gällande amatörbestämmelserna. 1988 var han dock tillbaka på den olympiska arenan men den då 31-åriga Ingemars karriär pekade utför. I storslalom blev det sorti redan under första åket. I slalom gjorde han dock en snygg avslutning. Efter första åket låg han på elfte plats, men till andra bestämde han sig för att bjuda världen på något alldeles extra. Han uppträdde helt plötsligt som i fornstora dagar. Snålast tänkbara väg, högt tempo, inte en miss och vild forcering in i mål. Hans uppvisning resulterade i omgångens bästa tid samt en femteplats totalt.
Vid separata VM (OS 1976, 80 och 84 räknades även som VM) tog han guld i slalom och storslalom 1978 och slalom 82; silver storslalom 1982. I Världscupen totalsegrare 1976, 77 och 78, etta genom tiderna i antal delsegrar som blev 86 stycken från 17/12 1974 till 19/2 1989 – slalom 40 och storslalom 46 (dessutom finns tre parallellslalomsegrar som räknades i nationscupen). Åtta gånger etta i slalomcupen, sju gånger i storslalomcupen.
När Ingemar slutade efter säsongen 1988/89 kunde man dessutom notera följande rekord i Världscupen: flest segrar, flest slalomsegrar, flest storslalomsegrar, flest segrar i slalomcupen, flest segrar i storslalomcupen, flest körda tävlingar (287 st; 140 slalom, 121 storslalom, 8 super-G, 1 störtlopp, 2 kombinationer plus 15 parallellslalom), flest bruttopoäng, flest poäng för en säsong, flest besök på prispallen i separata tävlingar (86 segrar, 42 andraplatser, 24 tredjeplatser), flest segrar under en säsong, flest storslalomsegrar under en säsong (10 av 10 möjliga 1978/79), flest slalomsegrar under en säsong (7 av 10 möjliga 1976/77), längsta segersviten i storslalom (14 st 1978–80), längsta segersviten i slalom (5 st 1976–77), största segermarginalen i slalom, största segermarginalen i storslalom, högsta segerprocenten (31,5%), längsta cupkarriären, samt friskaste karriär (missade under 16 säsonger inte en enda cuptävling i slalom/storslalom). Svensk mästare blev han nio gånger (fem i slalom och fyra storslalom). Erhöll Svenska Dagbladets guldmedalj 1975 och 1978.
Efter karriären blev han trogen sin identitet, integritet och har hållit rent omkring sig själv. Man har kallat honom skidsportens Greta Garbo. Han var inte de stora folksamlingarnas vän. Tävlingsbanan var hans element. Hans åklinje gick inte att kopiera, den var annorlunda och fenomenal. Tekniskt var han överlägsen oss alla, erkände Jean-Claude Killy, trefaldig olympisk guldman. Från mitten av 1980-talet bosatte han sig i Monte Carlo och har han efter sin karriär bland annat ägnat sig åt PR-tjänster för skidindustrin i Japan och USA.
2006 återvände han till Sverige och Stockholm (Vaxholm) för att slå ned sina bopålar. Granarna i villaområdet (bland andra Börje Salming) har vittnat att han fortfarande tränar extremt mycket. Ett bevis på detta kom när han helt överraskande valde att ställa upp på SvT:s Mästarnas mästare 2011. Han var näst äldst i startfältet, men givetvis var han omutlig och än en gång trollband han TV-tittarna och vann hela tävlingen. Han har fortfarande inte släppt kontakten med sin hembygd – han är fortfarande medlem av Tärna IK Fjällvinden.
Så frågan kvarstår, kommer världen i framtiden att få uppleva någon i stil med Ingemar Stenmark?
KÄLLA: Olympiaboken