En 19-årig Ingemar Johansson for till OS i Helsingfors som aspirant på guldet och redan med ett rykte som knockoutkung. Vägen mot en proffskarriär var redan utstakad.
Sveriges ”wunderkind” visade dock i Helsingfors föga som pekade mot den makalösa karriär som väntade ”Ingo” i proffsringen. Han tog sig visserligen till final, men publiken i Mässhallen var inte övertygad. Svensken visslades flera gånger ut, särskilt semifinalvinsten mot hemmafavoriten Ilkka Koski (2–1 i domarröster) blev inte helt överraskande impopulär.
I finalen väntade den storvuxne amerikanen Ed Sanders, tungt slående men också skicklig. Ingemars respekt för Sanders var stor, kanske väl stor. Den rörlige svensken höll sig konstant på reträtt, utanför Sanders räckvidd. Amerikanen, å sin sida, lockades inte till några vildsinta rusher fram mot Johansson, så skicklig i kontraslåendets konst. Följden blev en icke-match. Ingemar varnades för passivitet en gång, två gånger, den tredje betydde diskning. Med ett generat (?) leende gratulerade Ingemar Sanders till segern.
Harmen var stor hos publik och arrangörer, till och med den svenska pressen (utom legendariske journalisten och boxningskännaren Sven ”Bem” Ekström) och SOK (bad om ursäkt till arrangören) stämde in i klagosången. En åsikt som exempelvis Birger Buhres: ”...dessa spels fegaste insats”, var legio. Det handlade närmast om landsförräderi.
Johansson släpptes inte upp på prispallen och fick ingen silvermedalj. Den svenska flaggstången gapade tom. En finsk kadett stod bredvid med den hopknycklade svenska fanan i sin hand.
Att den sorgliga historien tappade alla proportioner är klart. Naturligtvis skulle Johansson ha fått sitt silver. Nu fick göteborgaren vänta till 1982 innan den olympiska rörelsen (efter påtryckningar från bland andra ”Bem” Ekström) äntligen tog sitt förnuft till fånga och överlämnade medaljen till Ingemar. Frågan är om man gjort det, i det fall det inte handlat om en så prominent före detta boxare?
För vad som hände med Ingemar Johansson vet vi alla. Han blev efter seger 1959 mot Floyd Patterson under ett år världens obestridlige tungviktsvärldsmästare. Mindre känt i Sverige är att hans opponent i OS-finalen, Sanders, dog i december 1954, detta efter att ha blivit knockad av en viss Willie James.
Innan övergången till proffslägret hann Ingemar Johansson med att vinna SM i tungvikt 1950, 51 och 52. Som proffs boxades 1952–63 ”Ingo” 28 matcher – 26 vunna (17 på knockout) och 2 förlorade (2 på knockout).
Han var världsmästare 1959–60 och europamästare för proffs 1956–60 och 1962–64.
Ingemar Johansson avled 76 år gammal på demensboendet Bedagården i Kungsbacka.
KÄLLA: Olympiaboken