Grängesbergaren var den enorma naturbegåvningen med den korta intensiva karriären i världseliten. Det handlade egentligen i mångt och mycket om året 1928.
Det berättades historier om den här välväxte ynglingen (187 cm) som hivat iväg spjutet 73 meter på en åker utanför Grängesberg. Att det nog fanns en hel del sanning i historien bevisade ”Målarn” i juli, då han via ett kast på 66,98 slog Gunnar Lindströms svenska rekord. Lindström kontrade snabbt och tog tillbaka det (67,77), så Sverige hade två medaljkandidater vid OS i Amsterdam i augusti.
Så går historien att Lundqvist i Amsterdam oförberedd blev uppkallad för sitt första kast. Oförberedd men också utan onödig anspänning i kroppen. ”Målarn” gav sig iväg med sina vanliga, långsamma, lite snubbliga ansats. Så kom klippet i kastarmen och spjutet seglade iväg hela 66,60 – ett resultat ingen kunde matcha den här dagen (tvåa Ungerns Béla Szepes, 65,26).
Det här var den 2 augusti. Den 15:e blev han förste man att noteras för ett kast över 70 meter. Kastet på Stockholms Stadion mätte 71,01. Den 26:e fullbordade Erik en fantastisk månad genom att vinna sitt första SM-guld.
Ett guld som blev det enda. Lundqvist, som rimligt kunde blivit en dominant i sporten, försvann nästan helt från scenen. Nerverna höll inte. Han hade helt enkelt inte den mentala rustningen att klara att uppmärksamheten som redan då tillföll en toppidrottare. Att kapaciteten fanns där visade dock ”Målarn” åtta år senare när han i en comeback (relativt otränad, får man tro) fick upp hela 71,16, personligt rekord.
KÄLLA: Olympiaboken