Den bortglömde OS-giganten
Gillis Grafström är en av de stora gestalterna i svensk idrotts- och olympiahistoria. Men i Sverige nämns han sällan. Här historien bakom Sveriges mest framgångsrike konståkare.
Gillis Grafström var en motsägelsefull man, vars nerver och konstnärstemperament fjärmade honom från menige man. Pressen att prestera fick honom att explodera när han kritiserades. Han fick många ovänner, men de närmaste kunde också ge en bild av en annan Gillis Grafström utanför konståkningssfären: generös och omtänksam.
Han var den store Ulrich Salchows efterträdare som världens och Sveriges konståkningskung. Förhållandet till Salchow var inte oproblematiskt. Salchow hade vid ett tillfälle i spalterna kritiserat Grafströms huvudhållning vid genomförande av figuråkningen. Det var ett stygn som Grafström aldrig förlät Salchow. Vad hjälpte det då att den forne konståkningsgiganten i det stora berömde och respekterade Grafström – skadan var redan skedd.
När konståkningsmästerskapen drog igång efter första världskriget var det med OS i Antwerpen. Precis som i London 1908 fick idrotten plats i ett sommar-OS. Krigets förlorare, bland andra Tyskland och Österrike, var bannlysta från tävlingarna. I konståkning innebar det att Grafström slapp starke österrikaren Willy Böckl. Nu stod Grafström i en klass för sig. Inte ens malören att hans skridskor gick sönder på träning kunde stoppa svensken.
Ett par av urmodig modell (svängd skena i tån) inhandlades och Gillis visade även i dem sin säkerhet i figurerna och sin rytm och sinne för koreografi i friåkningen. Norrmännen Andreas Krogh och Martin Strixrud följde på behörigt avstånd. Gamle Salchow (42 år) hade övertalats att göra comeback. Ett missat hopp betydde också missad prispall. Något som rivalen Grafström säkert inte fällde tårar över.
Stockholmsfödde Grafström hade redan före världskrigets utbrott under långa perioder levt utomlands. Bland annat utbildade han sig till arkitekt vid Berlins tekniska högskola.
Hämmad av prestationskrav
Grafström älskade sin sport med närmast fanatisk glöd. Han kunde i timmar jobba på detaljer– helst i ensamhet. Tävlingen var inte hans forum. Med växande berömmelse följde oundvikligen favoritpressen. Grafströms nerver spändes till bristningsgränsen och hans krav på perfektionism kunde väl aldrig riktigt uppfyllas på tävlingsbanan. Det gick bättre på uppvisning och kanske allra bäst i ensamhet. Gillis store efterföljare som världsetta, österrikaren Karl Schäfer, lyckades en gång tjuvtitta på en ensam skrinnande Grafström. Schäfer blev mäkta imponerad: ”Som begåvning den största jag sett”.
Trots sitt inre motstånd fanns dock Grafström då och då på plats vid stora mästerskap. Vid vinter-OS-premiären i Chamonix 1924 utmanades han tufft av kraftfulle Böckl. Detta mycket beroende på att två (!) österrikiska domare fanns i finalen, ingen svensk. Men Gillis överlägsna figuråkning gav honom guldet, det kunde inte ens de österrikiska domarnas enögdhet ändra på.
Böckl fortsatte att vinna VM och EM, det vill säga i Grafströms frånvaro. Förutom OS-starterna gjorde Gillis bara fyra VM (ett av dem redan 1914, långt innan det stora genombrottet). Efter kriget var Grafström obesegrad ända fram till OS 1932.
1928 vann han sitt tredje OS, den här gången i St. Moritz. Ett svullet knä oroade. Än en gång betalade sig Grafströms många nedlagda timmar, nötande på figurerna. Men den här gången rankades också Grafström som den bäste friåkaren. På fjärde plats i resultatlistan dyker namnet Karl Schäfer upp. 18-åringen från Wien, som skulle bli den som satte stopp för Grafströms olympiska segerrad. Detta skulle ske i Lake Placid fyra år senare.
Övertalad till ett sista OS
Innan OS i Lake Placid 1932 hade Grafström fått Svenska Dagbladets guldmedalj för sin seger i VM 1929. Därefter hade Gillis egentligen lagt av, men övertalades till ännu en olympisk satsning.
38-åringen hade i åratal haft knäproblem. En kollision på träning med ett kamerastativ förvärrade skadan och den vanligtvis pessimistiske Grafström blev om möjligt än mer svartsynt.
Hypernervös gjorde han okaraktäristiska missar i figuråkningen. Åt Schäfer var inget att göra, men silvret blev Grafströms. Han är därmed med sina tre guld och ett silver tidernas bäste olympiske konståkare. Tre VM, 1922, 24 och 29, samt SM-segrar 1917, 18 och 19 kompletterar meritlistan.
Grafström-piruetten och den flygande sittspinnen introducerades av Gillis. Han var också den förste åkare som utförde ett Axel Paulsen-hopp med stadig landning.
Slutligen blev Gillis Grafström fast bosatt i Potsdam utanför Berlin. Han hade i St. Moritz träffat Cécile Oppenheim, född i den berömda musikersläkten Mendelssohn Bartholdy (Felix M. B.). Hon lämnade sin make och flyttade samman med Gillis.
I juletid 1937 insjuknade Grafström. Det diagnostiserades blodförgiftning. Ett antal blodtransfusioner gjordes, men inget hjälpte. I kretsen av sin familj (Gillis och Cécile hade nu gift sig) avled Grafström stilla i Potsdam. Han begravdes på Bornstedter Friedhof, inte långt från Fredrik den stores rokokoslott Sanssouci. En gata i Potsdam har blivit uppkallad efter svensken, Gillis-Grafström-Straße.
Den store konståkaren är inte glömd i Potsdam. Och 1976 blev han invald i Skating Hall of Fame. I Sverige talas det däremot inte särskilt ofta om Gillis Grafström, detta trots de fantastiska meriterna. Han har blivit något av Sveriges bortglömde OS-gigant.
KÄLLA: Olympiaboken