Backhoppningens olympiska historia

Backhoppning har alltid funnits med på vinter-OS men och Sverige har en gammal tradition inom sporten som tyvärr fallit i glömska efter stortiden då Janne Boklöv var med och förändrade hopptekniken för all världens hoppare.

Svensk comeback efter 28 års frånvaro

Sverige har haft deltagare i backhoppning sedan uppstarten av vinter-OS 1924 och ställde upp med deltagare i alla spel fram till 1994 med undantag för 1984. Därefter tog det tvärslut och Sverige har inte ställt upp i backe förrän 2022 då Frida Westman för tillbaka Sverige till de olympiska backhoppningsarenan och dessutom blev första svenska dam att tävla i backhoppning.

Sverige har tagit två medaljer i backhoppning, båda i grenen normalbacke. Sven Eriksson tog ett silver i Garmisch Partenkirchen 1936 och Karl Holmström tog brons i Oslo 1952. Internationellt är våra grannländer Norge (36 medaljer, 12 guld) och Finland (22 medaljer, 10 guld) bäst i klassen. Totalt sett har Sverige haft 47 olympier i backhoppning. Av dessa har 45 gjort minst en OS-start och två stycken har varit reserver på plats.

• Första deltagandet: herrar: Nils Sundh, Nils Lindh, Menotti Jakobsson och Axel Herman Nilsson, Chamonix 1924. Damer: Frida Westman, Peking 2022.
• Meste deltagarna: Tre OS: Kjell Sjöberg, 1960-1968, Staffan Tällberg 1988-1994.
• Första medaljen: Sven Eriksson, silver i normalbacke, Garmisch Partenkirchen 1936
• Yngsta deltagaren: herrar: Staffan Tällberg, 17 år och 303 dagar (1988).
• Äldsta deltagaren: herrar: Nils Lindh, 34 år och 104 dagar (1924)

Boklöv historisk stilbildare

Även om Sverige inte sopat banan med konkurrenterna på prispallen så har vi ändå spelat en avgörande roll i sportens utveckling tack vare hopparen Janne Boklöv som trotsade alla och utvecklade hoppstilen dramatiskt.

Sättet som man hoppar backe på har ändrats och förfinats flera gånger historien. Efter första världskriget utvecklade Thulin Thams och Sigmund Ruud en ny hoppteknik som kallades för Kongsberger tekniken. De hoppade med överkroppen böjd vid höften, kroppen var kraftigt framåtlutad och armarna sträcktes upp i luften. Skidorna var parallella. Med hjälp av den här tekniken blev Österrikaren Sepp Bradl den första att nå 100 meters sträcket när han hoppade 101 meter 1936.

I mitten av femtiotalet började den Schweiziske hopparen Andreas Daescher hoppa med händerna bakåt, tätt intill kroppen och med ytterligare framåtlutning. Den här hoppstilen användes fram till att svenska Jan Boklöv började med att vinkla ut sina skidor i en ”V-form” under 1985. Till en början blev Jannes V-teknik förlöjligad och resulterade i poängavdrag från domarna. Men Janne höll kvar vid sin stil och tekniken visade sig så framgångsrik att sju år senare, 1992 använde sig alla de olympiska medaljörerna av Jannes så kallade ”V-stil”.

Sista OS-idrotten för damer

Backhoppning har funnits på tävlingsprogrammet sedan vinter-OS startade 1924, men det var först 90 år senare, 2014 i Sotji som även damer fick vara med och tävla. Ett av kraven för att en tävling ska kunna vara med på OS-programmet är att det ska finnas internationell värlscup i grenen och den startade inte förrän 2011/2012 för damer i backhoppning.

• 1924 vid de första olympiska vinterspelen i Chamonix fanns backhoppning med på tävlingsprogrammet.
• 1964 i Innsbruck las normalbacke till på det olympiska programmet.
• 1988 i Calgary introduceras lagtävlingen.
• 2014 i Sotji kom damernas backhoppningstävling i normalbacken med på det olympiska programmet.

Första tävlingen i början av 1800-talet

Den äldsta notisen om backhoppning kan spåras till 1808 då norrmannen Ole Rye hoppade 9,5 meter. En annan norrman, Sondre Norheim anses allmänt vara den moderna backhoppningens fader. 1866 vann han det som beskrivits som världens första backhoppningstävling med priser. Tävlingen hölls i Ofte, Høydalsmo, Norge.